Jag känner mig rätt konstig

Vinden brusar mot mitt öra och löven prasslar under mina fötter. Mitt skosnöre slår då och då till min andra fot och jag snubblar till titt som tätt. Jag hör grenarna som slår mot varandra. Stilla går jag i motvind och tittar framåt. Mitt ansikte är iskallt och händerna förfrusna. Mina fötter glider sakta fram över asfalten. Jag tittar ner på marken och ser i en blank igen frusen vattenpöl att det regnar. Med snabba steg går jag rakt över den hala isen och halkar till. Mina ben orkar inte hålla balsen och jag ramlar hårt ner på marken. Med blodiga tårar i ögonen ställer jag mig upp och sätter på mig luvan. Väskan slår mot mitt lår i takt med musiken. Jag ser fåglarna flyga i skyn. Trädkronorna vajar långt borta i horisonten. Och dom sista blommorna säger ett sista adjö innan jag försvinner in i bakom gallret igen. Livet är allt förjävligt ibland.
 
Jag sitter och skriver en julklappslista med håkan i öronen. Känner att presenterna bara blir dyrare och dyrare. Längtar till att få vakna upp till doften av knäck och se snön som täcker alla tak utanför fönstret. Men just nu är det bara en dyster höst.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback